Tänk att det har gått hela nitton år sen jag recenserade första ”Saw” för MovieZine. 2004 var året då världen för första gången fick möta den cancersjuke John Kramer, och chockas och förfäras av djävulska fällor och lekar. I Sverige släpptes den tidigt 2005. Redan samma höst fick vi uppföljaren, ”Saw II”.
Filmerna kickstartade fina Hollywoodkarriärer för filmskaparduon James Wan och Leigh Whannell. Kort därefter fick de överge ”Saw”-franchisen för andra projekt, men den fortsatte att leva ett eget liv. Andra regissörer tog över spakarna, och under några års tid kunde man lita på att få en ny uppföljare varje Halloween.
Mycket tortyrporr blev det, med fokus på allt mer utstuderade dödsfällor. Kramer själv kolade vippen någonstans i den tredje eller fjärde filmen. Det hindrade absolut ingen från att mjölka filmserien till sista bloddroppen. Och sedan lite till. "The Final Chapter" kom 2010. Det var absolut inte the final chapter.
Den tionde filmen på nitton år är kronologiskt sett inklämd mellan första och andra ”Saw”. En prequel är en smidig ursäkt att få tillbaka fansens favvo Tobin Bell i huvudrollen som John Kramer, och det tackar man ju inte nej till. Bell har skapat en otippat sympatisk antihjälte vars morbida moralkod nästan kan kännas logisk och motiverad… så länge han angriper samhällets avskum. De som verkligen förtjänar sig en läxa.
Den här gången är hans offer ett gäng lurendrejare som driver en bluff till cancerklinik i Mexiko. Kramer har spenderat mycket pengar på en alternativ behandling i hopp om att bli frisk igen - tumören i hjärnan ger honom maximalt några månader kvar att leva. Dessvärre blir han fetlurad av en norsk hagga (Synnøve Macody Lund skruvar upp bitchfaktorn till max) och hennes team av låtsaskirurger.
Där andra patienter nog skulle lägga sig ner och dö av skam och förtvivlan, gör vår vän Jigsaw vad han gör bäst och börjar skissa på en gruvlig hämnd… De valde helt klart fel seriemördare/superingenjör att blåsa.
45 minuter av uppbyggnad leder mot vad alla ni sjuka jävlar väntat på: en dryg timmes tortyrfest med nya makabra dödsfällor. En ny uppsättning offer står festkedjade och redo att straffas för sina synder, om de nu inte är snabba på att såga av sig armar eller ben eller gräva ut sin egen hjärna.
Som vanligt besparar man inte publiken några grafiska detaljer. Ofta får jag titta bort när kameran helt obekymrat går in på närbilder på skalpell eller borr som skär igenom mänskligt kött och skallben. Men så är det ju också tjusningen med ”Saw”-filmerna, sjukt nog, att se exakt hur långt människor (och Hollywood) är villiga att gå.
Jag ska inte ljuga. Det känns tryggt att återse Tobin Bell i sin paradroll. En skicklig skådespelare som tillför de här filmerna lite pondus. Jag trivs i hans sällskap, och gillar också att få återse den hetlevrade medhjälparen Amanda (Shawnee Smith) vid hans sida. ”Saw X” markerar ett jubileum, det är en film gjord främst för oss fans, och man gör ett ärligt försök att vrida tillbaka klockan till när de här filmerna fortfarande var nytänkande och kul.
Men det hjälper inte, och efter tio filmer har ”Saw X” helt enkelt inte något nytt att komma med. Till och med det senaste reboot-försöket, ”Spiral” från 2021, var mer intressant. Den här känns... onödig.
Och nu får spoilerkänsliga se upp, för jag behöver gnälla av mig lite.
Men det känns oerhört skevt att Jigsaw utger sig för att vilja ”lära folk en läxa”, när de flesta ändå dör en plågsam död. Folk kan hacka sönder sina kroppar på Jigsaws order och ha bara sekunder kvar till att vinna ”leken”... innan en brutal halshuggning eller något annat vidrigt öde möter dem. Samtidigt påstår han att han ”inte dödar någon” och att ”alla har ett eget val”. Skitsnack - den här filmserien väljer hellre ett rejält slafsig mord, för att ge den blodtörstiga publiken valuta för pengarna. Men det gör att huvudpersonen och hans motiv inte håller för närmre granskning.
När jag ändå klagar och spoilar: att sätta en oskyldig tioåring i en dödsfälla är väl ändå att gå lite över gränsen? Det blir varken spännande eller innovativt, utan känns mer som ett billigt/desperat trick från manusförfattarnas sida.
Jag har ändå haft hyfsat kul med ”Saw”-filmerna under nitton års tid. Jag har blivit chockad och äcklad, som sig bör. Definitivt överraskad av några snygga twistar. Och minst lika ofta också besviken på nya kapitel som inte lever upp till förväntningarna. ”Saw X” är långt ifrån de allra sämsta filmerna i serien, men efter några reboot-försök känner jag mig färdig.
